Söndag.

Jag får panik.
Var nyligen iväg med mor för att kolla på bebgrejer hos hennes kollega. Jättefina saker, allt kanon, hittade både vagga o spjälsäng o baby-björn o vakt o allt möjligt.
Sen kommer jag knappt innanför dörren innan kranen sätts igång och jag börjar stortjuta. Hur FAN ska det här gå? PANIK! JAG SKA HA BARN! ETT LIVS LEVANDE JÄVLA SPÄDBARN! HELVETE!
All panik inför beben blandades med irritation över en viss person i min omgivning jag nu inte vill nämna med namn med risk för att hon läser detta, men hur stort ego kan man ha?! Vilket enormt behov blir tillfredsställt av att konstant prata om sig själv, trots att jag försöker diskutera något annat? KAN DU FÖR FEM SEKUNDER BARA HÅLLA KÄFTEN OCH FOKUSERA PÅ NÅGON ANNAN ÄN DOG SJÄLV?! Kan du bara öppna ögonen och se att andra människor också har ett behov av att få uppmärksamhet?
Kuk.

Middagen hos Rodingos igår var dock totala motsatsen till mitt känslostadie idag - det var som att komma hem. Avslappnat, öppet och välkomnande. Så öppet kan jag inte prata med min egen familj ens. Eller, jo det kan jag, men mottagandet är aldrig detsamma.
Jag älskar er, bonusfamiljen!

Idag var jag i katolska kyrkan med en kund och råkade säga till en annan besökare där att Jesus hade fru o barn, och att religiösa människor var mindre intelligenta än icke-religiösa. Bra drag! (men jag har faktiskt läst forskning som styrker mitt sista påstående)
Kanske inte bästa forumet att var Guds-kritisk...

Nu vill jag bara att min karl ska komma hem. Han har varit borta för länge nu. Jag hatar att sova själv.

Skit på allt, har inte ens lust att skänka en puss till någon. Pissig morsa kommer jag bli också, så fuck det.
Ungefär så går mina tankar just nu.